Bambiieyes

I fredags satt jag å jobbet och var totalt ofukuserad
jag kunde inte koncentrera mig inte heller låta allt falla samman.

Papi körde mig för min tid nere på Salong hårtståt klockan 2
jag mötte syster på vägen hem.. vi gjorde sällskap.

När klockan började närma sig kännde jag hur knuten av nervrositet
bara blev hårdare o hårdare.. varför var jag igentligen nervös?
Vi har ju träffats förut... han och jag.. för inte heller så länge sen..

Han är den där killen som är så charmig så att man tror att man ska dö..
Han är den där killen som är så underbart snäll så man tror att man drömmer..
Han är den där killen, hjärtat börjar slå dubbelslag för...han som är...
Vad är ordet.. det finns igentligen inget ord för sånna som han..
Underbar skulle jag väl kunna säga.. nästan perfekt..

Han är den där killen som vill alla väl..
som aldrig vill såra dig, som alltid bryr sig
Han som gör dig galen, han som gör dig  svag
Han som charmar med sin blick,sitt leende sina ord
kan man någonsin tro på dom?
Kan man våga släppa taget om kontrollen
man känner man måste ha och tro på att han menar väl?

Han är pojken med det varma leendet, med ögonen som får dig att smälta
Han som värmer dig när det är kallt, han som håller din hand..
Han som flätar in dina fingrar i sina och lutar sig imot dig när han är trött
han som kysser din panna o kramar om din axel så lätt..

Han verkar vara allt man kan önska allt man vill ha
varför kan man då inte släppa taget o njuta av att man
träffat en sådan underbar person?
Kan man lita på honom eller kan man inte..?
det kan nog bara tiden avgöra..

tills dess antar jag att man bara får vänta..
längta..
känna...
hoppas..
och tro..
önska att det kommer att lösa sig
och att två personer blir en..